.

Jag vågar inte vara kär och jag vågar inte låta någon vara kär i mig. Man kan ha murar 163 centimer höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst.
Du kan träffa en person, flörta,skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att äta pannkakor och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt, din vilja att göra pannkakor till frukost varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv.
En person kan fråga "vem är du?" och du svarar " Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år gammal. Jag älskar mat och läser gärna böcker. Min sämsta sida är mitt temprament och att jag är så hemskt rädd att vara ensam"

Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt ifrån verkligheten. Det finns mycket mer än så.
Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år ung. Jag älskar mat men är absolut livrädd varje gång jag äter att förlora kontrollen för min mage och hjärna är så förstörd. Jag läser gärna böcker, men tittar ännu mer på skräptv.
Min sämsta sida är mitt temprament men inte för det härliga tyska tempramentet. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag skulle vilja döda dem... och sedan skäms så mycket i efterhand över mina känslor att jag gråter hejdlöst.
Jag är hemskt rädd att vara ensam, men den känslan är nästan obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och klappa på mig i en säng och veta att denna människan har hela mitt hjärta i sina händer och på en millisekund kan krossa det.

Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla, faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Såfort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappnat och härligt. Det blir fruktansvärt läskigt.
Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med pannkakor i sängen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära.
Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra ?

Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma.
Så mycket lättare att nudda picknickdejter och vinflaskor genom sommarnatten