vem är jag? vill du ens veta? vill jag låta dig veta?
Jag vågar inte vara kär och jag vågar inte låta någon vara kär i mig. Man kan ha murar 163 centimer höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst.
Du kan träffa en person, flörta,skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att äta pannkakor och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt, din vilja att göra pannkakor till frukost varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv.
En person kan fråga "vem är du?" och du svarar " Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år gammal. Jag älskar mat och läser gärna böcker. Min sämsta sida är mitt temprament och att jag är så hemskt rädd att vara ensam"
Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt ifrån verkligheten. Det finns mycket mer än så.
Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år ung. Jag älskar mat men är absolut livrädd varje gång jag äter att förlora kontrollen för min mage och hjärna är så förstörd. Jag läser gärna böcker, men tittar ännu mer på skräptv.
Min sämsta sida är mitt temprament men inte för det härliga tyska tempramentet. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag skulle vilja döda dem... och sedan skäms så mycket i efterhand över mina känslor att jag gråter hejdlöst.
Jag är hemskt rädd att vara ensam, men den känslan är nästan obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och klappa på mig i en säng och veta att denna människan har hela mitt hjärta i sina händer och på en millisekund kan krossa det.
Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla, faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.
Såfort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappnat och härligt. Det blir fruktansvärt läskigt.
Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med pannkakor i sängen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära.
Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra ?
Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma.
Så mycket lättare att nudda picknickdejter och vinflaskor genom sommarnatten
Du kan träffa en person, flörta,skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att äta pannkakor och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt, din vilja att göra pannkakor till frukost varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv.
En person kan fråga "vem är du?" och du svarar " Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år gammal. Jag älskar mat och läser gärna böcker. Min sämsta sida är mitt temprament och att jag är så hemskt rädd att vara ensam"
Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt ifrån verkligheten. Det finns mycket mer än så.
Jag heter Theresa Machmüller. Jag är 22 år ung. Jag älskar mat men är absolut livrädd varje gång jag äter att förlora kontrollen för min mage och hjärna är så förstörd. Jag läser gärna böcker, men tittar ännu mer på skräptv.
Min sämsta sida är mitt temprament men inte för det härliga tyska tempramentet. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag skulle vilja döda dem... och sedan skäms så mycket i efterhand över mina känslor att jag gråter hejdlöst.
Jag är hemskt rädd att vara ensam, men den känslan är nästan obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och klappa på mig i en säng och veta att denna människan har hela mitt hjärta i sina händer och på en millisekund kan krossa det.
Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla, faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.
Såfort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappnat och härligt. Det blir fruktansvärt läskigt.
Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med pannkakor i sängen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära.
Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra ?
Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma.
Så mycket lättare att nudda picknickdejter och vinflaskor genom sommarnatten
och föralltid älskar jag dig
Det gör så ont att vara trasig.
Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp.
Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig vara stark, att man tar all skit.
Det gör så fruktansvärt ont att skrika - älska mig då, älska mig nu - med tårarna i ögonen i ett alldeles underbart New York och inse att det är nu det tar slut. Att inse att jag är trasig och nu står jag dessutom på egna ben.
Paniken som bryter ut i kroppen när man tvingas inse att det är över. Paniken som bara bubblar när man inser att man ligger med öppna sår som bara blöder och blöder och blöder.
Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp.
Och jag tror att människor som känner mycket måste vara starka. Annars överlever vi inte genom livet.
Om man känner så mycket och man inte är starkare än sina känslor kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg.
Man måste vara starkare än sina känslor...
Det var drygt en månad sen som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark.
Det betyder inte att det är synd om mig. Det betyder inte att jag inte har varit med om något jobbigt. Det betyder inte att jag har det lätt. Det betyder inte att jag inte har brytt mig.
Att jag är stark betyder inte att jag inte har några känslor.
Det betyder att jag har alla känslor i världen.
Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig vara stark, att man tar all skit.
Att ryktena inte biter eller kommentarerna bakom ens rygg inte känns.
Att det man får höra inte gör ont eller att hans namn inte fortfarande är en kniv i hjärtat.
Ingen som förstår att hela staden är ett minfält.
Allt känns. Men jag måste vara stark för att överleva. Det är därför som blicken är svart och sen kan människor skvallra hur mycket de vill om hur dum eller hård eller elak man är. Men det handlar bara om ren och skär överlevnad efter en större sorg än allt annat.
Och till mig som inte tror att man klarar det. Man gör det. Man skrattar tillslut. Man älskar igen.
Man börjar leva utan att man inser det själv. Glöm inte bort det. Jag kommer klara det när tiden är redo.
Tillslut inser man att denna smärta man tagit sig igenom har gett något väldigt fint. - En styrka man aldrig trodde man hade.
Känslan av att vara en stark människa..
